Ett hållbart liv post covid?

Ett år in i covid-pandemin är jag less på att sitta hemma och umgås med kompisarna Teams, Zoom och ovännen Skype. En avsaknad av mänskliga möten, intensiva diskussioner och personliga relationer blir allt tydligare. Personligen är jag väldigt glad över att ha min familj men jag slås av hur jobbigt detta måste vara för den som är ensamboende och alla de som tillhör olika riskgrupper. Hur är det att sitta ensam hemma med enstaka besök genom leveransen av mat eller andra varor?

Post covid tror jag att många har ett stort uppdämt behov av att träffa vänner och släkt och att umgås riktigt mycket med varandra. Tänk bara att kunna kramas igen. Just försämrat psykiska mående genom all distansering, särskilt hos unga människor, tror jag kommer påverka samhället under en lång tid.

Mitt i allt detta har jag ökat tiden ute i naturen och sett hur köerna vuxit vid grillplatserna, stigarna i skogen trampats upp än mer och parkerna samlat människor även mitt i vintern. Behoven av grönytor verkar ha blivit mycket större.  Att det är populärt att vara utomhus och röra på sig märks bland annat genom att föreningar såsom Scouterna får avsevärt många fler medlemmar per år – åtta nya per dag!  

Om behovet av grönytor ökar och människor nu upptäckt sin närnatur  - hur påverkar det oss och våra samhällen på längre sikt? Jag tror att städer kommer planeras med än mer parker och att vi kommer se fler bostäder med riktiga arbetsrum. Sedan hoppas jag att det byggs in uthyrningsdelar i bostäder också för att underlätta för fler att dela och fler äldre att bo kvar i sin egen bostad. Då får vi mer plats både utanför och innanför bostadens väggar för att träffa fler människor, utan att nödvändigtvis konsumera mera. Det kan bidra till ett mer socialt hållbart liv.

Avslutningsvis kommer snart remisstiden för den utredning jag skrev om innovationsstöd vid lärosäten –Innovation som drivkraft – från forskning till nytta (SOU 2020:59) att ha gått ut. Jag ser fram emot att få läsa alla remissvar och hoppas att många, liksom jag, ser behovet av att mer forskningsresultat ska omsättas i konkreta nya tjänster och varor. Ser hur ökad kunskap i samhället om vårdprocesser, behandling av covid eller hur människors välmående påverkas av tillgång till naturen, omsätts i offentlig eller privat sektor och konkret påverkar våra liv.

Frågan är bara om lärosätena är redo att i ökad grad premiera och lyfta upp de forskare vars forskningsresultat omsätts i samhället utanför akademin och om näringsliv och offentlig sektor är redo att anställa fler disputerade och använda den beforskade kunskapen? Kanske kan arbetet post covid även bestå i att se hur akademins kunskap snabbare tas från publikationernas digitala hyllvärmande in i vårt vardagsliv och bidrar till ett mer hållbart liv. Jag hoppas det.

Alf Karlsson, Partner The Labyrinth Public Affairs